Goddag torsdag

Tiden går så fort! Redan torsdag på denna nya vecka! Idag tog jag och Benjamin sovmorgon och gick upp strax efter nio. Efter det åt jag en sund frukost bestående av det sötaste brödet som finns, två MERCI-bitar samt en ryttarkaka. Åh vad stolt jag är över mitt sunda jag. Benjamin tog under tiden sin förmiddags-nap och ligger nu och jollrar i barnvagnen.

Dagens göromål:

• Tvätta
• Sortera all tvätt som samlats på hög
• Bädda rent i sängarna
• Plocka iordning hemmet samt damsuga
  
• Hämta paket på posten
• Handla mat
• Laga mat
• Njuta av familjen

I söndags tog jag med mig sonen och begav mig tillsammans med syster L till hennes lya i västra aros och stannade till måndagen. Det var första natten Benjamin hade utan sin far och första natten fadern sov ensam i den stora sängen sedan sonen föddes. Jag och Benjamin klarade oss fint på en madrass på golvet och fadern fick en goood natts sömn som han var värd.

Måndagen var alla hjärtans dag upptäckte vi. Den är aldrig vidare firad av oss men jag och syster satt och pratade om hur otroligt välsignade vi är som har en sådan fantastisk familj, hur älskade vi är och vilka underbara män vi har fått. Vi tog en sväng på stan och köpte diverse saker, bland annat en klänning och en kofta till mig. Lite babyprodukter på apoteket till Benjamin kom med i inköpet oxå.

Benjamin skötte sig exemplariskt under hela vistelsen och även på den 1,5 timmesfärden hemåt. Vi möttes av pappan och maken. Han hade köpt tre kärleksrosor till mig. Ännu en gång fick jag bekräftelse på hur välsignad jag är: jag får älska och jag är älskad.

På tu man hand

Igår lämnade jag och maken vår underbara lille prins till sin moster och blivande (ingifta) morbror. Två månader gammal och mamma och pappa åker iväg fem timmar. Den som tyckte det var mest jobbigt var den ömmande modern. Hur ska det gå? Kommer han skrika hysteriskt? Tar han nappflaskan? Tänk om han är otröstlig! Syster fick mer eller mindre kasta ut mig ur huset och maken lade beslag på mobilen mitt under föreställningen. Ja, för vi var i Sthlm på musikal: Romeo och Julia. Det var jätteskönt att få komma ut och göra något tillsammans med maken. Bara det att sätta på sig en fin klänning (och inte tänka praktiskt med amning), smycka sig med halsband och stänka lite parfym kändes som en evighet sedan.

Oansvarigt att lämna den lille? Nej, för jag visste att han var i trygga händer, dessutom var vi så nära hemmet att vi skulle ha kunnat lämnat vid minsta kallelse. Dessutom känner jag att ju tidigare man kan släppa honom några timmar desto lättare blir det att förstå att man faktiskt kan göra saker lite då och då på tu man hand med sin äkta hälft och samtidigt vara avslappnad för att man vet att sin skatt klarar sig, för han har gjort det förr.

Jag är stolt både över mig själv, för att jag vågade ta steget att låta någon annan passa honom, men oxå otroligt stolt över sonen som var så duktig, charmig och lättpassad. Det är skönt för oss alla att veta att det funkar.

Musikalen? Den var så där. Jag kände att det var tur att vi blivit bjudna på den (J:s arbete) för om vi betalat hade det nog känts som bortkastade pengar. Men visst, vi fick oss några goda skratt och en relativt god musikupplevelse. Framförallt fick vi lite egentid med varandra.

Nu är det fredag och det stundar en lugn och mysig helg. Syster är här och myser tillsammans med oss. Hon är den bästa. Ställer upp i vått och torrt. Nu är hon och handlar åt mig Imorgon får vi träffa underbara Malin som är på besök.

Vi är så välsignade med så mycket gott!

Världens barn

Att vara mamma har väckt många känslor och sidor hos mig som jag tidigare inte känt eller sett. Jag älskar så att det gör ont, hjärtat blöder och tankarna snurrar på högvarv. Samtidigt som jag lever i mitt lyckorus kan jag inte sluta tänka på barn i världen. Barn som är lika små som min lille prins men som inte har det lika bra. Barn som inte får mat så de blir mätta, eller har kläder att värma sig med eller en bädd att sova i. Men framförallt tänker jag på barn som inte har föräldrar eller barn som helt fruktansvärt far illa. Jag kan inte sluta ifrågasätta hur människor kan göra något så oskyldigt, litet och sött - ett litet barn - så hemskt illa.

Dessa tankar är destruktiva för mig. De får mig att må dåligt, att vilja krypa ur mitt skinn och de vägrar lämna mig. Helst skulle jag bara vilja se till att alla barn får kärlek, mat och allt annat de behöver men jag vet att det är en omöjlighet. Världen är orättvis.

Jag förstår att det ligger något viktigt i att känna nöd för världens barn, mitt hjärta blöder verkligen. Men just nu kan jag inte mycket mer göra än att ta med dem i mina dagliga böner, stötta någon organisation med pengar eller bli fadder. Utöver det är det bästa självklart att älska och se till min egen son så att han har allt han behöver. Och jag kan försöka fostra honom att bli en god, omtänksam och kärleksfull person.

Min högsta önskan är att få göra skillnad. Jag inser att jag inte kan hjälpa alla men förhoppningsvis finner jag ett bra sätt att hjälpa någon. Dessutom kommer min son få allt han behöver! Och lite till...

...åh vad jag önskar att alla barn kunde få det!

Bokstavsöken

Jag har valt att inte exponera min son här på nätet, det gör att bloggen blir lite tom eftersom det mesta i livet just nu kretsar kring honom. Någon gång ibland kanske jag lägger upp något foto på honom. Vi får se.

Just idag vaknade jag upp med feber, hosta och huvudvärk. Förr hade jag nog förblivit i sängen ett bra tag till, men när man nu har någon annan att tänka på än sig själv var det bara att pallra sig upp och fixa med dagens göromål.

Om jag lyckas bli frisk på en dag bär det av till systeryster i västra aros imorgon, med andra systern. Alla har vi våra respektive med oss, det hade jag sett fram emot och jag hoppas att jag faktiskt blir frisk till dess.

Nästa månad ska jag försöka mig på uppdraget att blogga ett inlägg för varje dag. Då uppdateras bloggen lite oftare och med förhoppningsvis lite roligare läsning.

Tack för att ni läser trots min skrivartorka!