Jag hade aldrig anat att det skulle vara så många beslut man måste fatta i en tid som den jag befinner mig i just nu.
På onsdag har jag en tid hos käk-kirurgiskt-centrum för att ta bort en visdomstand som helt lagt sig ner under tandköttet. Jag har bävat över detta ingrepp ett bra tag men blivit lugnad av tandläkarna som försäkrar att det inte gör ont men att det kan smärta lite efteråt och att alvedon kan lindra smärtan.
Men ju närmre jag kommer detta ingrepp börjar jag fundera över den egentliga smärtan och om alvedon verkligen kommer att lindra den och vad som skulle hända om den inte gjorde det och jag inte får ta starkare smärtlindring än just alvedon. I samråd med mina kollegor igår fick jag bekräftat att det gör ondare än alvedon kan lindra och i morse när jag ringde barnmorskan försäkrade hon mig om samma sak. Dock gav hon mig beslutet att avgöra ingreppets vara eller icke-varande. Det är ju så att måste man göra ingrepp under graviditet så måste man och ofta går det bra med den medicinering som då krävs, men är det inte jätteakut är ju det bästa att vänta. Detta blev för mig glasklart, inte bara för att jag bävat över ingreppet, jag vet ju att det måste göras någon gång, men just nu, med risk för det lilla livet i magen. Nej tack. Därför blev detta valet ett lätt val så här på morgonkvisten...
På onsdag har jag en tid hos käk-kirurgiskt-centrum för att ta bort en visdomstand som helt lagt sig ner under tandköttet. Jag har bävat över detta ingrepp ett bra tag men blivit lugnad av tandläkarna som försäkrar att det inte gör ont men att det kan smärta lite efteråt och att alvedon kan lindra smärtan.
Men ju närmre jag kommer detta ingrepp börjar jag fundera över den egentliga smärtan och om alvedon verkligen kommer att lindra den och vad som skulle hända om den inte gjorde det och jag inte får ta starkare smärtlindring än just alvedon. I samråd med mina kollegor igår fick jag bekräftat att det gör ondare än alvedon kan lindra och i morse när jag ringde barnmorskan försäkrade hon mig om samma sak. Dock gav hon mig beslutet att avgöra ingreppets vara eller icke-varande. Det är ju så att måste man göra ingrepp under graviditet så måste man och ofta går det bra med den medicinering som då krävs, men är det inte jätteakut är ju det bästa att vänta. Detta blev för mig glasklart, inte bara för att jag bävat över ingreppet, jag vet ju att det måste göras någon gång, men just nu, med risk för det lilla livet i magen. Nej tack. Därför blev detta valet ett lätt val så här på morgonkvisten...
Huuuu. Urs ja, kan förstå att du väntar även om man kan känna att man helst vill få det överstökat. Det ilar i tänderna bara jag tänker på det där ingreppet, ajaj :-( /Mickan
SvaraRadera