Jag har tre syskon. Två systrar och en bror. Alla tre yngre än mig själv. Min mamma födde oss fyra barn på sex år, i två kullar.
Det är något helt fantastiskt med syskon. Vi har alltid lyckats hålla ihop och haft roligt tillsammans, ju äldre vi blir desto närmare kommer vi varandra. Det har alltid funnits en stark kärlek och omsorg mellan oss och jag ser mina syskon som mina bästa vänner. Personer jag kan prata om allt med, ha roligt tillsammans med, vara precis mig själv med och bråka med.
Syster nr 1 är mycket intelligent, hon förstår det aldrig själv men hennes hjärna är skapt på ett visst sätt som gör att hon kan se saker ur flera perspektiv, analysera och diskutera på hög nivå, men aldrig att hon skulle visa sig som någon besserwisser, eller på något sätt försöka ställa sig över någon annan. Hon är den mest respektfyllda människa jag känner och hon hatar fördomar. Dessutom har hon humor som ingen annan av oss.
Om jag någon gång ser en komedi gör jag det tillsammans med henne, det är då jag kan skratta, annars fattar jag aldrig det roliga. Vill jag också ha ett rakt och ärligt svar på någon fråga eller ha ett råd är det till syster nr 1 jag kommer med mina funderingar. Hon bollar och ger fördelar v/s nackdelar på ett sunt sätt utan att för den sakens skull döma mig i mina val.
Syster nr 2 är den mest omsorgsfulla person jag känner. Hon tvekar inte en sekund att ge omvårdnad om det behövs. Hon håller upp håret när man har spysjuka, smeker ryggen vid mensvärk och åker och köper tabletter när det saknas, dessutom ger hon den mest underbara massagen med sina små nätta händer.
Hon är en känslomänniska utan dess like, syster nr 2 och det syns tydligt på henne vilket humör hon är på. Är hon arg blixtrar det ur ögonen, är hon glad gnistrar det och hon kan verkligen sprida så mycket värme och kärlek med hela sin uppenbarelse när hon känner för det.
Hennes skönsjungande röst berör mig alltid på djupet och får mig till tårar i stort sett varje gång. Varför hon kan beröra så djupt tror jag är för att hon varit med om så mycket i livet, trots sin ringa ålder som gör att hon har förståelse, medlidande och uppmuntran att ge till människor hon möter.
Brorsan är den lille i skaran. Han som alltid bara hängt på. Jag är så glad att vi i vuxen ålder har lärt känna varandra mer på djupet och verkligen fått 
dela tankar, känslor och erfarenheter. Han är en mycket snäll och omtänksam person som brinner för att hjälpa tonåringar som hamnat lite snett eller som har det jobbigt på något sätt.
Hans hjärta är det finaste och mest äkta jag vet och jag blir alltid så berörd av hans uppmuntrande ord till mig då jag känner mig nere eller när jag får höra hans livsberättelse och de saker han får vara med om nu.
Även brorsan besitter en underbar röst och att han ställde upp och sjöng första gången inför publik på mitt bröllop var något av det finaste jag varit med om i livet. Då brast allt, mina tårar sprutade och jag hulkade. Det var ett så fint och vackert ögonblick att få stå där med den man jag älskar mest av allt och få lyssna till bland annat lillbrorsan som jag verkligen förstod gjorde en uppoffring för min skull.
Jag är otroligt tacksam att mina föräldrar gav mig syskon. De har varit med och format mig till den jag är, de ger mig styrka och kraft i svåra stunder och de får mig att känna mig betydelsefull och älskad och jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Detta är ett inlägg ett från min bloggkalender som är månadens utmaning . Jag skriver ett inlägg varje dag utifrån ett temaschema.
